Sök på ving.se
Så var det äntligen dags. Dagen som vi pratat om nästan varje morgon vid frukosten. Dagen då jag och mina tjejer ska ta vår resväska och åka utomlands helt själva. Bara vi tre.
Text och bild: Jane Oksanen och Ving
Publicerad: 5 augusti 2024
Mitt namn är Jane Oksanen och jag har två döttrar. Melina som är åtta år och Molly som är fem år. Vi bor i Trosa. Mitt på torget i Trosa ligger en hundraårig gammal bokhandel. Där jobbar jag. Jag jobbar även som författare, föreläser och engagerar mig i Barncancerfonden och Ronald McDonald Barnfond. Dessutom jobbar jag med sociala medier, där du hittar mig som @Janeoksanen på Instagram.
Så skulle jag resa ensam med tjejerna för första gången. Något jag länge drömt om att kunna göra. Jag hade sett oss resa tillsammans för längesen, men livet kom emellan, så som livet oftast gör. Melina fick cancer och efter sjukhustiden fick livet ytterligare ett nytt kapitel. Ett varannan vecka-liv gjorde inträde. Skola, aktiviteter, jobb och husförsäljning.
Det senaste året har en stark känsla väckts inom mig. Det är hur mycket jag vill upptäcka tillsammans med mina barn. Jag vill se världen genom deras ögon. Se hur solen målar fräknar på deras näsa. Se hur sanden letar sig in mellan deras tår och höra hur tjejerna beställer sina frukostpannkakor på engelska. Den här drömmen har vilat med sin röst precis intill hjärteroten, men det har hela tiden funnits en mindre trevlig röst som gjort mig rädd. Som sett alla hinder som jag kan komma att stöta på. Det har funnits en rädsla i att vara ensam, glömma pass och inte hitta fram. Men vet ni, jag hade ju det bästa resesällskapet med mig. Mina barn. Ensam var jag ju inte.
Jane med döttrarna Molly och Melina
Plötsligt stod vi på Arlanda. Incheckade. En doft av förväntan spred sig. Tjejerna höll hårt om mina händer. Jag hade pratat om hur viktigt det är att vi håller ihop. För att göra mig så trygg som möjligt inför resan hade jag frågat Ving innan vad det kommer att stå på skärmen dit vi ska gå. Jag försökte förbereda allt in i minsta detalj för att känna mig lugnare. På flygplatsen lånade jag en barnvagn till Molly som snabbt blir trött i benen. Det är inte lätt att vara liten på en stor flygplats.
Några timmar senare landade vi i rätt in i Cyperns värme. Tre pirriga damer som snart är redo för ett ordentligt pooldopp. En kort bussresa, och så var vi framme på hotellet O.B.C. Jag stannade upp och kollade på Melina och Molly och sa ”vi är framme nu tjejer, nu har vi semester”. Inne i den välkomnande lobbyn väntade paraplydrinkar och hjälp med incheckning.
Hungriga gick vi till den fantastiskt fina restaurangen där de hade inväntat alla nya resenärer. Krämig kycklingpasta med citron och salvia till mamman och pasta bolognese, pommes och melon till tjejerna. På O.B.C. hade vi tillgång till restaurangen inne på Sunwing också, vilket var otroligt lyxigt. Vi kom att varva mellan à la carte- och bufférestaurangen. Lite beroende på vad vi var sugna på från dag till dag.
Våra dagar hade allt. Vi tog sovmorgon. Jag började dagen på vår egen uteplats där poolen låg intill. Drack en kopp kaffe och läste innan barnen vaknade. Långsamt fick jag vara i morgonen. En stund av semester i semestern.
Barnen fann nya vänner. Efter lunch blev det pooldisco inne på Sunwing. Vi åt våfflor med glass och Lollo & Bernie kom och hälsade på. På eftermiddagen tog vi oss en blund på vår uteplats så att vi hade mer ork till kvällen. Som gäst på O.B.C. fick vi det bästa av två världar. Aktiviteter för både vuxna och barn. Jag packade med mig träningskläderna med magkänslan att de skulle bli liggandes kvar i väskan – och så kom det att bli – men gym och gruppträningspass fanns varje dag.
För mig kändes det viktigt att vi snabbt skulle få tag i läkare om olyckan skulle vara framme. Detta var första gången som vi reste utomlands efter Melinas sjukdom, så därför kändes det som att rädslan låg ännu närmare halsgropen. Jag fick veta att läkare fanns på vårt grannhotell Sunwing Sandy Bay Beach minst fem dagar i veckan, och skulle de inte befinna sig på plats så hjälper receptionen till att få kontakt.
Den här resan gav mig det finaste av allt: minnen och mjuka drömmar. Vi fick ett hopplock av de finaste av ögonblick. De som finns där bland sandkornen, saltvattnet och mina barn tätt intill mig. Och vet ni. Rädslan jag hade innan resan flög i väg med vinden. Vi hittade inte bara till gaten. Vi hittade till skrymslen och vrån där vi aldrig tidigare hade varit. Bortom alla orosmoln fanns modet och väntade hela tiden.
Eftersom jag reste själv med tjejerna ville jag inte åka alldeles för långt. Resan till Cypern kändes verkligen helt lagom tidsmässigt.
Jag skrev en lista på allt som behövde packas. Allt från tjejernas kläder till mobilladdare. Jag packade också med saker som tjejerna kunde aktivera sig med under resan. Allt från fyra i rad till små ritblock.
Att förbereda barnen inför resan var viktigt. Jag berättade steg för steg vad som skulle hända, men vi pratade även om viktiga saker som att man inte får gå till vattnet ensam, och att visa mitt telefonnummer om man skulle råka komma bort.
Jag ville verkligen ville bo med barnen på ett hotell där fokuset ligger på hela familjen. Att bo på O.B.C och få tillgång till Sunwing blev för oss det bästa av två världar. Att ha All Inclusive gjorde att jag kunde slappna av och faktiskt njuta av vår semester till hundra procent.
Molly levde på nutellapannkakor och nuggets. Vi njöt av livets goda och var i nuet hela tiden. Vardagen är det finaste vi har där hemma, men semestern är en så kort stund och allt det andra finns där och väntar.
