Sök på ving.se
Så här gick det till när vi åkte med ett av världens största kryssningsfartyg Symphony of the Seas på en kryssning i medelhavet.
Text: Lén-Veronica Kongerud Foto: Lén-Veronica Kongerud & Vings bildarkiv
Det är molnigt i Barcelona denna söndagmorgon. Varmt – termometern visar 22 grader – men molnigt. Det har redan gått nästan ett halv dygn sedan jag försiktigt låste ytterdörren hemma och drog resväskan högljutt på en tom trottoar på väg mot tåget till flygplatsen. Bak i taxin som nu manövrerar sig genom Barcelonas gator är det riktigt varmt, och ögonlocken känns tyngre och tyngre. Bilar, träd och rondeller susar förbi. Plötsligt är jag klarvaken. För där, bara några hundra meter bort, ser jag plötsligt målet. En överväldigande koloss av ett fartyg. Det är ett av världens största kryssningsfartyg som väntar. Symphony of the Seas.
Symphony of the Seas är ett av världens största kryssningarfartyg (skrivet 2018) – hela 362 meter lång och med plats för över 6500 gäster.
Det går överraskande enkelt och snabbt att komma ombord. Vi går ut ur taxin vid kryssningsrederiets egen terminal i hamnen, lämnar ifrån oss resväskorna, slussas snabbt fram till incheckningsdisken där vi får personliga bankkortsliknande plastkort som ska användas som både rumsnyckel och betalkort ombord. 15 minuter senare promenerar vi genom gången, där minst varannan passagerare stannar för att ta en bild eller en få med sig en filmsnutt av det imponerande fartyget som ligger i hamnen med 362 meter långa fartygssidan mot oss.
TREHUNDRASEXTIOTVÅ METER. Det är ungefär tre fotbollsplaner. Eller 10-12 vuxna blåvalar, om du föredrar animaliska jämförelser. Det hade varit imponerande nog med bara ett däck, men Symphony of the Seas har 18. 18 däck fyllda med allt från robotbarer till vattenrutschkanor. Jag ökar tempot något och håller andan när jag tar det enda avgörande steget som gör att jag lämnar land och plötsligt befinner mig ombord.
– What can I get you, madam? I fartygets huvudrestaurang – som sträcker sig över tre däck i aktern – sitter jag i ljuset från flera massiva kristallkronor omgivna av runda, dukklädda bord. Från menyn jag har framför mig ska jag välja förrätt, huvudrätt och efterrätt, med allt från caesarsallad till surf and turf, och att välja är inte helt enkelt.
Jag landar till slut i en oslagbar kombination av carpaccio, pasta och glass, och blir inte besviken. Flera rätter senare sätter jag kurs mot fartygets Aqua Theater på däck 6. Det ligger längst bak i aktern och under öppen himmel. Åskådarna drar efter andan i den fullsatta teatern när akrobaterna gör våghalsiga dyk och hopp i den futuristiska vattenshowen HiRo. Vattnet stänker och tricksen imponerar på både stora och små.
Väckarklockan ringer. Jag stänger av den. Den ringer igen. Det tar en stund innan jag minns var jag är, men då är jag plötsligt klarvaken. Jag drar gardinen åt sidan och blir bländad av det starka solljuset. Jag småsnubblar ut för balkongdörren och ser land utanför räcket.
När jag gnuggat sömnen ur ögonen kan jag skymta den imponerande katedralen som otvivelaktigt meddelar att vi är i Palma, Mallorcas lilla storstad.
En dryg halvtimme senare står jag rakt framför den gotiska katedralen. Arbetet påbörjades på 1200-talet, och idag är "La Seu" med sin honungsfärgade fasad och intrikata detaljer en mäktig syn.
Och apropå mäktig – bara fem minuter bort ligger glassbaren Rivareno, som anses vara en av Palmas bästa "heladerías". Jag går in och beställer en cono mediano med två kulor, naturligtvis bara för att se om rekommendationerna stämmer, och kan bekräfta att den är värd ett besök.
Med glassen i hand promenerar jag genom Palmas små, trånga gator, utan något tydligt mål. Längs vägen imponeras jag av gatukonst, små uteserveringar, franska balkonger och gröna fönsterluckor. En och annan hästvagn klapprar förbi. När hungern gör sig påmind finns det bara en sak att göra: att hitta ett bra tapasställe! På Calle Can Escursac slår jag mig ned i baren på lilla Bar España. Menyn är på spanska, men om språkkunskaperna är frånvarande kan du trösta dig med att personalen är hjälpsam. På haltande spanska beställer jag en tabla mixta, en liten servering som visar sig bestå av ost, valnötter, torkad skinka och sprött bröd med salt, tomat och olivolja. Det här stället lever upp till rekommendationerna på TripAdvisor med råge. Precis när jag ätit upp är det dags att bege sig tillbaka till Symphony of the Seas.
Lilla Bar España ligger lite undangömt på Calle Can Escursac, men tapasen anses vara en av Palmas bästa.
Väl på ombord laddas det upp för en isshow. För när du tar titeln som ett av världens största kryssningsfartyg, då är det väl klart att det ska finnas en isbana ombord? Under den fantastiska föreställningen dyker både snögubbar, hinduiska gudar och märkliga figurer upp – alla på skridskor och i tävling mot tiden.
Dagen då fartyget lägger till i den italienska hamnstaden La Spezia går jag upp i gryningen. Från La Spezia tar det nämligen bara en halvtimme med tåg till de fem kända små byarna som utgör Cinque Terre, och jag planerar att se minst ett par av dem innan jag måste tillbaka till kryssningen. Himlen är full av regniga moln, men jag tar risken.
Från kryssningsterminalen tar det ca 10 minuter till centralstationen med taxi. Tågbiljett köps enkelt från automaterna på stationen, och sedan är det bara att vänta på tåget. En dryg halvtimme senare rullar tåget in på stationen i Vernazza, byn som ligger längst norrut av Cinque Terre-byarna.
Tågresan bjöd på små smakbitar av vad som väntade, med dramatiska klippor och vykortsvackra hus, och redan på stationen är det tydligt varför de här byarna har blivit så otroligt populära. Nere i stan syns pastellfasades i persikorosa, ockragult och rostrött, tätt intill varandra, och i den pyttelilla hamnen i slutet av huvudgatan ligger färgstarka små båtar och guppar i det turkosa vattnet.
Att kalla det för en by är nästan en överdrift, för det är ett mycket litet samhälle som du enkelt utforskar på en timme eller två genom att gå kors och tvärs mellan restauranger och små butiker på de gamla gatorna.
Innan jag når nästa by blir ovädret värre. Regnet öser ner, och havet slår ilsket runt båtarna som ännu inte dragits upp på land. Dessutom gör regnet att stigarna mellan byarna blir oframkomliga, och det enda sättet att ta sig till nästa by är med tåget. Turist som jag är tar jag på mig en medtagen regnponcho och försöker göra det bästa av det.
Manarola är om möjligt ännu mer vykortsvackert än Vernazza. De små pastellfärgade husen klamrar sig fast på en brant klippa som stupar rakt ner i det oroliga havet. Regnet gör det nästan omöjligt att promenera runt på gatorna, men jag tar mig åtminstone upp på en kulle och får en fantastisk utsikt över den lilla byn. Sedan kastar jag in handduken. Regnponchon är minst lika blöt på insidan som på utsidan, skorna plaskar för varje steg, och alla restauranger är fullproppade med turister på flykt från regnskurarna. Jag sätter kurs mot tågstationen och åker tillbaka till La Spezias hamn och Symphony of the Seas.
Tips! Kryssningsrederierna arrangerar vanligtvis utflykter i landet där fartyget lägger till, som i exempelvis Cinque Terre-städerna. Detta är ett utmärkt alternativ om du föredrar att låta andra sköta organiseringen.
Väl ombord smakar det extra bra med en stor (och väldigt sen) lunch i den mexikanska restaurangen El Loco Fresh. Senare samma kväll står jag på däck när fartyget kastar loss och lämnar La Spezias hamn. Nästa stopp är Rom, och därifrån går resan hem till Norge. Med mig i bagaget har jag dock många nya härliga semesterminnen, och en sak är säkert – ett av världens största kryssningsfartyg bjuder på semesterupplevelser i världsklass!
