Sök på ving.se
Musiknestorn Jan Gradvall guidar oss till rockmusikens London
Det första man gör när man kommer till hotellrummet i London är att plocka fram sin reseadapter och ladda mobilen.
Kanske är det i det ögonblicket som det händer något med ens kropp och hjärna. För att plugga in i London uppdaterar ens tankar. Stadens energi och vitalitet förs bokstavligen vidare till en själv.
Vad som också strömmar ur stickkontakten i London är en aldrig sinande ström av musik. Så mycket av den musik och popkultur som förändrat världen har fötts här. Från The Who och The Kinks via pubrock, punk, lovers rock och drum & bass till Amy Winehouse, Adele och M.I.A.
Att vandra i musikens fotspår i London är utmärkt ett sätt att antingen introducera staden för en nybörjare. Eller att få en erfaren resenär att bli nyförälskad och uppladdad. London är som peeling för hjärnan: en behandling som tar bort döda celler och lämnar plats för nya.
Den klassiska skräddargatan. Att drömma ouppnåeliga drömmar om att en dag låta sy upp en egen skräddarsydd kostym är en av de äldsta (och bästa) Londondrömmarna.
Under fönstershoppingen på Savile Row: passa även på att titta upp mot hustaket vid Savile Row nr 3. Här gjorde Beatles 1969 sin allra sista konsert. På polisstationen som ligger vid nr 27 arbetar den unge polisen Max Wolfe, huvudpersonen i legendariske rockjournalisten Tony Parsons nya serie med deckare
The Westway är en upphöjd motorväg som leder rakt över västra London. När man ställer sig under motorvägen på norra änden av Portobello Road, precis vid Ladbroke Groves tunnelbanestation,
ställer man sig bokstavligen mitt i rockhistorien.Några av de mest berömda bilderna på The Clash är tagna här. Gruppen sade i slutet av 1970-talet att man med sin musik ville fånga ljudet av The Westway. Blur har på 2010-talet fortsatt mytologin med ”Under The Westway”. Fortsätter man upp på Portobello Road kommer man till Honest Jons, en skivaffär som varit öppen sedan 1974 och har ett unikt utbud av den eklektiska, rytmiska musik som är typisk för London och blivit en del av stadens hjärtslag.
När Kaj Kindvall på 1980-talet spelade Eddy Grants stora hit ”Electric Avenue” i radio trodde många att titeln var symboliskt menad.
I själva verket är Electric Avenue namnet på en riktig gata i Brixton, den första marknadsgatan i staden som fick elektrisk gatubelysning, därav namnet. I dag är en promenad längs Electric Avenue ett utmärkt sätt att uppleva det mångkulturella Brixton, med de överdådiga grönsaksstånden på Brixton Market och människor med rötter i hela världen. David Bowie föddes i Brixton, gatupoeten Linton Kwesi Johnson bor fortfarande här.
132 Blackstock Road, Finsbury Park. En ensam singer-songwriter som säljer ut Wembley Stadium inte bara en utan tre dagar i rad. Sommarens spelningar understryker att det inte går att bli större som artist än vad Ed Sheeran är just nu. 16 år gammal kom han till London och försörjde sig som gatumusiker och spelade på alla pubar och barer som stod ut med honom. Under denna tid bodde Ed Sheeran i en lägenhet ovanpå T-Bird i Finsbury Park, en oglamorös bar med ”open mic”-kvällar. En promenad runt i detta vardagsområde, långt från de trendiga kvarteren, känns som att kliva in i Ed Sheerans sånger.
Omslagsbilden till Oasis album ”(What’s the story) Morning Glory” togs här. En charmig och gäspig marknadsgata, en oasis mitt i Soho, vars grönsaksstånd, matställen och skivaffärer (jo, några av dem finns faktiskt kvar) klarat sig undan alla förnyelser. Gå hit i gryningen och du kan göra ditt eget Oasisomslag. Tyvärr kan man inte säga detsamma om närliggande 23 Heddon Street, platsen för David Bowies ”Ziggy Stardust”- omslag. Där har all gammal Soho-magi försvunnit.
Sam Smith har det senaste året varit Englands största och mest hörda höst. Han slog igenom som gästsångare med andra artister, Disclosure (”Latch”) och Naughty Boy, artistnamn för London-producenten Shahid Khan.
Sam Smith har berättat att han skrev texten till Naughty Boy-listettan ”La La La” när han promenerade längs med Themsen, Londons älskade och ökända artär, floden med fyra nyanser av brunt. Sam Smith promenerade längs floden från Old Street till Oval vilket är en två timmar lång vandring genom Londons historia, samtid och framtid.
16 Balderton Street. Nästa gång du går runt i Mayfair, sök upp dansstudion Danceworks, inte långt från Bond Street och Afternoon Tea-porslinsklirret på posha hotellet Claridge’s.
Här skrevs modern kulturhistoria 1994 när det sattes upp en annons som efterlyste ”5 lively girls” i åldern 18-23 år som kunde sjunga och dansa. 400 ansökande dök upp vid Danceworks för auditions. När urvalet var klart formades kvintetten Touch. Året efter bytte Touch namn till Spice Girls. 1996 debuterade de med ”Wannabe” och spred budskapet ”Girl power” över världen.
2 Castlehaven Road. När Amy Winehouse dog i juli 2011 samlades fans och lade blommor utanför hennes hem i Camden, men även utanför hennes favoritpub, The Hawley Arms, inte långt därifrån.
Amy Winehouse sågs nästan alltid på puben, även efter genombrottet. Ett besök på The Hawley Arms är både ett sätt att minnas Amy Winehouse, en av Londons största artister genom tiderna, och uppleva den mest opretentiösa delen av Londons uteliv. The Hawley Arms är en folklig pub med soul.
När Adele var 18 försökte hennes mamma övertala henne att lämna hemstaden London för att börja på universitet. Som svar skrev Adele på tio minuter en bitterljuv ballad – den första låt hon någonsin skrev – som är en av de finaste hyllningar till London som gjorts. Adele har sagt: ”I played it to my mother as a protest song, this is why I’m staying”. Med Adele i lurarna sjungandes rader som ”I like it in the city when two worlds collide, you get the people and the government, everybody taking different sides” är en London-upplevelse som kryper under huden.
Är en våra mest hyllade kulturjournalister och Sveriges "Go-to guy" när det gäller populärkultur. Han skriver regelbundet i bl.a. DI Weekend, Dagens Nyheter och Café.
